Minns du din undranOm din doft, hur den vaOch hur jag hesiteradeHur jag vacklade, men aldrig saVad jag tänkte på, men aldrig gav svar Den sätter skräck i migNär vinden bär den min vägFör vem vet vad den kan göra Förtrolla, förstöra eller förgöra?Och jag kan inte hindra denMen jag kan avsmaka värmenNär du kramar med din handAlltid när jag nästan släpper tagetTar du fast mig igenOch jag kan inte hindra digsom doften av rök från en eldHar du fäst dig i min varje tankeOch det är bortom allt mitt förståndFör det skulle inte vara möjligt men jag kunde inte hindra detdoften trängde in i därgenom sprickor och risporoch den bräckliga hjärta jag bärblev berusad av någotsom det inte vet vad det ärvad kan mitt hjärta säga Om din doft är underbar?det vet ju bara att det bedårasOch den talar till det som ingen annansOch inget kunde hindra den

I guess I'll die chasing something

Allt är så bra dåNär du är härOch blickar in i migSå jag vill frågaVill du följa medGå bredvid mig till andra sidanFör jag kan inte gå dit självVi faller ihop med varandraInatt och så länge vi leverMen jag kan inte känna mig levandeOm du inte går bredvidDu har låst mig fastSå, gå bredvid

Åh du, det spelar ingen rollVad du trollar ur din lilla munJag kan ändå inte stanna kvarOch vi kan inte låtsas som omVi har allt vi behöverEller hur vi försöker leSom om vi försöker glömmaAtt vi är i behov av mer än dettaÅh du, det spelar ingen rollVad du än säger att du ska göraFör ja kommer nog aldrig kunnaKomma in i dig ochFå dina ögon att glödaSåsom dom bordeSå dom suger in migOm dom ändå gjorde detDå hade jag åtminstoneFörlorat känslan av Att känna allt annatSom gömmer sig För mig och för digMed smärtande blickar Och värkande hjärtanMed alla böner som Min händer kan beKommer du att kastaAllt som jag har att geFör där stod jag Med blicken mot digOch du kastade alltAv det hjärta jag hade att delaDet där sköna ansiktetSom kollade tillbakahade inte lika svårtatt hålla tillbaka sina tårarjag ville aldrig ha det sådu var den jag drömde ommen jag släppte drömmenoch allt vi sagt försvann så saktasamtidigt som allt vi skulle görabara rann ut i luften vi delar

Ett fåtal smulor till duvorna, min vän sen vandrar vi hem igenoch jag vet inte vilket håll du vill gådu går bara mitt, när det passar digdå flanerar du runt, med ord som bedrardu kan inte säga att du menar domför du har gett dom till någon annandom orden som vi delade påjag skulle slängt dig, dränkt digförträngt dig, lämnad långt innandu förstörde mig och fnittrademen jag antar att jag saknar skrattetför tystnaden låter mycket värreäven om du bara spelar, såsom du görDå kan jag, om än bara för ett ögonblicktro på att det inte är förfalskat och oäktaIbland kan jag glömma bort verklighetenOch hur den kan te sigLycka till du, min vänMed alla dina åtagandenOch alla dom nyaDu kommer bedra och luraSkrämma och förändraMen allt är inte felÄven om jag inte fick första prisSå var tröstpriserna en vinst i sigOch hur jag än ska bemöda migBlir det svårt att förlora minnet av digFör dig, min vänKommer jag bära med migSom en sista droppe vatten

Vilka var dom som gick så tyst utDå dina läppar var åtskildaVilka var dom orden du viskaSå tyst, att ingen kunde lyssnaMen jag kände dom dra så saktaSå outtalat och så evident förbiNär dom vattnade min kindVilka tårar är dom av lyckaVilken tåga är den utan en frågaOch vad du än må tyckaSå är det dina vingar jag vill tryckaÅtminstone för en stundÅtminstone för alltid Men det slog dig aldrig Att jag reste från marken där jag var ställdMed varje vingslag från fjärilarnaDu lämnade i mig, lyfte jag högreEn spännande känsla, så ödsladPå människor som du och jagLägg av..

Tiger, tigerbrinnande klar i nattens skogarVilken odödlig hand eller blickkunde forma din förskräckande symmetri?I vilka avlägsna djup eller himlarbrann dina ögons eld?På vilka vingar vågade han stiga?Vad var det för hand som vågade gripa elden?Och vilken skuldra, vilken konstförfarenhetkunde tvinga ditt hjärtas tågor?Då stjärnorna kastade ner sina spjutoch vattnade himlen med sina tårar.Log han då över sitt verk?Han som skapade lammet, skapade han dig?

Förmår du att skina igenen gång till, bara för migblända min förmåga att segör mig blind för det helajag bedåras så, just dåi den stund som du lerur djupet av dina ögongör det igen, endast för migför jag är utan det som kännsoch jag längtar efter det som brännsdet är inte samma känslori avsaknad av din varma handoch kanske jag aldrig skullekvarlämna som jag har gjortmen jag skenade inte mot oanvända städerjag flydde ifrån dig, och allt som du ärlöven på träden, namnen på gatornadagar, nätter, timmar, sekunderallt bar ditt namnallt utom vägen därifråndet var så fagert, när allt bytte skepnaddu blev en vålnad i mitt sinnegömd långt, långt därinnefast det gick inte att förträngamitt ljuvliga spöke, du går igenblotta tanken av dig, för mig till rysningarkom hit snart, skräm livet tillbaksi mig, i dig och i oss